The New Nature of the Catastrophe

”Var är jag?”

Utanför hörs trafiken drömskt och genom bambupersiennerna sticker ilskna strimmor av sol. Det lukar svett och olja, och rummet har en grönbrungrå nyans som får honom att kväljas. Ett par skriker på varandra några rum bort, på kinesiska. 

Han går bort till tvättstället och väntar medan vattnet blir mindre brunt. I spegeln ser han sitt magra ansikte, skäggstubben på läppen måste vara flera dagar gammal och påsarna under ögonen tyder på att han sovit för lite under månader. Eller för mycket. Rakt över bröstkorgen, han känner det när han stryker handen över, syns ett mörkt ärr, skrovligt och snart läkt. Det kittlar i skinnet när han river av en bit ruva. 

”Vem är jag?”

Han fyller händerna med vatten och för det mot ansiktet, det är varmt och luktar klor. En doft sticker i hans näsa, avgaser, och när han sträcker på sig ser han ansiktet bakom sig i spegeln.

”Peking?”

”Peking.”

det är blekt, liksom hans eget, men äldre och rundare. Läpparna är tjocka och pekar nedåt i en min, men ögonen är fuktiga, på gränsen till tårfyllda, och ser sorgset på honom. Han vet vem detta är. Han vet vem detta var. Han vänder sig hastigt om, men ansiktet är borta.

Dörren gnäller när han öppnar den. Utanför står Biskop Beasly, han pustar i värmen och försöker torka bort svetten som rinner i pannan, men så fort han torkat bildas nya svettpärlor. Han kommer att tänka på en vindrutetorkare och på england.

”Du är vårt hopp, Jerry,” väser Beasley och blir röd. ”Det är ett klent hopp, sanna mina dar, det var bättre förr, när jag åt din far.” Han rapar oväntat och blicken mörknar. ”Hela världen står på spel och du leker med ditt samvete.”

”Jerry?” 

”Jerry.”

Han minns en dag i november, de skulle köra hunden till veterinären. Charlotte hade intalat honom att de skulle göra honom bättre, men han visste att de skulle mörda honom. Regnet smattrade på rutan, vindrutetorkarna var på högsta hastighet och Jerry satt och stirrade surmulet ut genom baksätesfönstret. "Fly!"

Han tar sats och sätter armarna i Besleys enorma magparti, men de sjunker in, ända in till armbågarna, och Biskopen väser ut sitt hat. ”Min viktigaste tillgång är allt jag smakat. Mina vänner är min mage, jag står med båda fötterna på jorden.”

Han lyckas tränga sig förbi just när Biskopen tar ett steg framåt och täpper till hela dörröppningen med sin hydda, och snubblande faller han framstupa mot grannens dörr. En hög smäll när de lövtunna brädorna trasas sönder väcker honom.

Ansiktet strirrar på honom, det svävar över sängen. Jerry kastar sig åt sidan för att undvika något hemskt öde, sveper ner sänglampan som faller till golvet och studsar upp igen, men han hinner inte tänka, han rullar upp persiennerna med svettiga hala fingrar och solen slår mot honom. Han vacklar bländad bakåt och känner något vått, strävt som sakta förs från hans ena skuldra och upp i nacken.

”Du har mig.” väser ansiktet, ”och jag har dig.” Det är en hemsk och ihåligt död röst, den ekar i hans inre och lämnar honom ingen ro medan han bakom ögonen fixerat studerar de pulserande fraktalmönster som solen skapat där. Strävheten påminner honom om en katts tunga medan han faller.

Han vaknar med ett ryck, just som han träffar golvet. Han har snott in sig i täcket och kämpar förtvivlat en kort stund innan han kommer upp och stirrar vilt omkring sig. På avstånd hör han ett dämpat skratt, det är grannen, men det låter som något ur hans dröm. Han har blod på händerna, och över bröstkorgen känner han ett färskt ärr – diplomaten hade inte gett sig utan strid.

”Hans ogudaktighet är endast ett svart minne. Nu är han renad, men vem ska rena mig?” viskar Jerry.

”Välkommen, guds tjänare.” Påven höll fram sin magra hand och Jerry, som knäböjde nedanför honom, kysste tveksamt den största av dem, en tjock guldring med en enorm grön sten i. Inom sig rös han, och han såg inte upp.

Påven drog tillbaka handen och lade till rätta sidentyget som föll från armen. Han studerade Jerry med kalla, mörka ögon.

”Vi har så länge studerat ert liv, och väntat på er. Vi har höga förhoppningar.” Rösten var svag, aningen hes och det enorma rummet sög upp den. Längre bort, vid kolonnerna, såg Jerry skuggor vars ägare var schweiziska vakter, eller Kardinaler. De smög omkring där borta, ljudlöst. Han undrade varför Påven, som uppenbarligen var tysk, hade schweiziska vakter.

2.

”Jerry,” hon nickade nedlåtande mot honom. ”du kan kalla mig Miss Brunner.” Rummet var mörkt, en ensam lampa sken skarpt från hennes skrivbord. Damm flög omkring i dess sken och han fick ingen riktig bild av hur hon såg ut Men hennes röst var kall, och han tänkte sig hennes ansikte som om det vore av sten, grått och stelt, med mungipor pekande nedåt och smala läppar.

Han svalde hårt och skulle just fråga vad de egentligen förväntade sig att han skulle göra, när hon avbröt honom.

”Du undrar vad du gör här. Enligt våra beräkningar, som du kan räkna med är korrekta, har du potential att bli vår världs företrädare för Lag och Ordning. Du kommer att få träning, naturligtvis.” Hon prasslade med några papper som låg på hennes skrivbord, buntade ihop dem, och lutade sig mot honom. ”Du förstår inte. Oroa dig inte, det kommer du att göra. Kom bara ihåg att kunskap kan vara farligt, så ta inte reda på mer än du måste. Många har försökt bli det du kan bli, inklusive några av dina nu döda släktingar, men de har alla avvikit från den sanna vägen. Ondskan är förförisk, och du kan räkna med att... övertalningsförsök... kommer att göras. Lyssna på mig, och Påven, så kommer det att ordna sig.”

3.

Lag. Ordning. Du ska dömas. Lag. Ordning. Gud. Döda alla syndare och lämna utsorteringen till Gud. Lag. Ordning. Död.

4.

Han sög upp varje uns av kunskap ur allt hon sa, och hon pratade mycket. Påven var mer tystlåten, men han utstrålade lugn, makt, ålder, och de få gånger han yttrade sig fanns en kraft i hans ord som påverkade Jerry djupt. Han kallade honom far, och menade det på ett annat sätt än alla andra. Han såg inte miss Brunner som sin mor. Hon var allt för ren och smal.

Han tränades fysiskt också, främst i det högteknologiska gym som inretts under Påvens personliga rum. Där mättes hans puls och hjärnaktivitet medn han rusade fram på ett löpband eller satt i någon av de muskelstimulerande apparaterna miss Brunner var så förtjust i. Han insåg efter ett tag att hans träning var minutiöst uträknad. Beroende på nuvarande muskelstyrka och kondition, ålder längd och andra obskyra faktorer varierades innehållet i träningen för att passa honom bättre. Av någon anledning upplevde han ett starkt illamående obehag på grund av denna upptäckt.

5.

”Du är redo att tjäna Lag.”

”Du är Guds förkämpe i denna tid.”

”Kom hem i tid, Jerry.”

Rösterna ekade i hans huvud när han stod utanför den amerikanska ambassaden i Rom. Det var första gången sedan han kom till Påven som han var utanför Vatikanstatens gräns. Runt honom for små bilar tjutande och avgaserna stack i näsan. Folket myllrade, solglasögon och korta kjolar. Intrycken slog mot honom likt en vägg. 

”Detta måste vara en perfekt bild av Kaos,” tänkte han. Han fokuserade blicken framför sig, på grinden och vakterna bakom den. De var något äldre än Jerry, kanske runt 20, de stod rakryggade med Ak4or över bröstkorgen och uttryckslösa ansikten och han kunde inte undgå att beundra dem för deras förmåga att stänga ute omvärlden. ”Jag älskar er.”

Han hoppade över grinden och när han landade hade han redan stuckit ihjäl den ena av dem med stilettkniven som han dolt i rockärmen. Ett gurglande ljud när blodet forsade ur sticket i halsen och Jerry kastade sig över den andre som med ett förvånat uttryck stapplade bakåt för att få utrymme att använda sitt vapen. Jerry lät honom inte få utrymmet, han följde efter med ett par lätta steg och kastade fram överkroppen och armen. Stiletten genomborrade ögat och trängde in djupt. Vakten föll utan ett ljud.

6.

”Döda för saken. Alltid för saken, allt för saken. Vårt mål är viktigare än alla enskilda människoliv. Lagen står över människan, för utan den kan hon inte existera alls.”

”Gud förlåter dig, för du dödar i hans namn min son.”

”Ja, far.”

7.

Han bröt upp dörren med kniven och slängde den sedan i buskagen utanför. Den var förbrukad. Där inne var det träpanel på väggarna, tjocka mattor, ljuskronor. Allt som påminde besökarna om att USA var det rikaste landet i världen, det viktigaste landet. Tjäna det och du kommer att bli belönad. En förvånad sekreterare tryckte på det tysta larmet när han rusade in, men han ignorerade honom och tog långa kliv i trappan för att hinna in i ambassadörens rum innan alla dörrar låstes.

Han dödade soldaterna som vaktade hennes dörr. Han tryckte ner handtaget. Han öppnade dörren och slank in. Bakom honom hördes det tunga ljudet av metallstänger som reglade dörrarna och fönstren. 

”Välkommen Jerry,” sa den vackra ambassadören. Hon stod bakom sitt gigantiska skrivbord med en mapp i handen. ”Så trevligt av dig att komma förbi, men du skulle verkligen bokat ett möte istället. Jag har undrat så hur det går för dig. Påven har förstås berättat en del för mig, men jag ville se dig med egna ögon.” 

Hon log ett brett leende och tecknade åt honom att sätta sig ner. Han tvekade.

”Du är här för att mörda mig, förstår jag.” sa hon medan hon själv satt sitt i sin kontorsstol. ”Får jag fråga varför?”

Han nickade.

”Varför?” log hon.

”Miss Brunner.”

”Ah, miss Brunner. Förstås. Jag undrar om hennes beräkningar är korrekta denna gång. Vad exakt är det jag katalyserar fram för ostoppbar entropi? Jag har tjänat Lag under hela mitt liv, vet du.”

Han satte sig ner nu och såg på henne med medlidande i blicken. ”Ingenting. Detta är bara en övning.”

Han grät medan han knäckte hennes smala nacke.