Info
Denna blogg är ett försök att föra vidare den tradition som skapats i och kring Jerry Cornelius. Michael Moorcock skapade karaktären redan 1965 (The final programme) och sedan dess har diverse författare utvecklat, misshandlat, undersökt och fantiserat vidare. Historierna karaktäriseras av uppbruten kronologi, osammanhängande handling, jordens undergång är frekvent och oftast är det Jerry eller hans motståndare/allierade miss Brunner som sätter igång det hela.
Livfullt död
"Sätt ner där", skrek Mo i örat på piloten, och helikoptern började sjunka ner mot den röda landingsbanan. Han såg ut över djungeln - mörkt grön och ogenomtränglig. Endast här, uppe på en av Loroghis många höga kullar kunde en landningsbana finnas.
"Ta det försiktigt, vi har ingen brådska" sa miss Brunner tyst i hans öra. Han ville slänga öronsnäckan, men han visste mycket väl vem som spelade med hela kortleken i hand. Denna omgången. "Han är död, så några timmar hit eller dit spelar ingen roll" Hon lät distanserat road och han grimaserade i vetskapen om att hon hade rätt.
Helikoptern slog ner i marken och Mo höll på att svälja sin tunga. Han såg inte handen framför sig när rotorn yrde upp den torra röda jorden i ett våldsamt moln. Men han hoppade av likväl, höll för ögonen och ansiktet med handen och hoppades att han gick bort från sidorotorn. Till slut kom han bort från det värsta och kisade försiktigt mot ett litet oansenligt ruckel vid sidan av landingsbanan. Han gick ditåt, full av onda aningar.
När han kom fram såg han genast resterna av Jerry, en grinande skalle, vita, elfenbenslika glimrande skelettdelar. Han tog upp skallen och satte sig på en tunna invid väggen. Han tog fram en cigarett, handrullad, och tände den, drog ett djupt bloss, kände halsen domna, en varm känsla i händerna. Han höll skallen mellan sina händer och studerade den intensivt.
"Han är vacker miss Brunner, som pärlemor." Han drog ännu ett djupt halsbloss. "Men frågan är om vi kan återuppliva honom igen."
"Jag är gravid Jerry." sa hon mellan tårarna. "Det är vårt barn du räddar."
Miss Brunner lade de sista benbitarna på plats på britsen. Kallt, blått ljus fick dem att stråla som om de vore lysrör. Hon funderade en stund på om hon skulle byta plats på hans fötter, men bestämde sig för att låta bli. Han hade aldrig varit mycket för lyteskomik, och hon behövde faktiskt honom den här gången. Småleende gick hon ut ur rummet och satte igång proceduren med ett tryck på en röd knapp på väggen.
Genom fönstret såg hon hur robotarmar levde upp och började utföra sina förprogrammerade rörelser med milimeterprecision. I änden på armarna fanns små sprutor, virulent DNA som träffade benen på förutbestämda platser. Genast började de mutera och växa: benhinnor, senor, muskler, blodkärl, hud. Kring skallen fanns flest armar, de skulle återskapa Jerrys underbara hjärna, men i det blåa ljuset såg de nästan ut att höra till skallen. De vred och slingrade sig likt tentakler i en markaber dödskamp. Hon undrade om han skulle bli mer galen än han varit.
En timme senare låg Jerry där på britsen, livlös. De hade återskapat hans kropp nästan som den varit en gång, men hans sinne fanns ännu inte på plats.
"Det är dags att boota upp honom" sa miss Brunner kallt och gav datorerna några kommandon. En arm gled med ett hydrualiskt oljigt ljud fram mot Jerrys mörka hår. I dess arm fanns en lång, blank nål som utan synbart motstånd gled djupt in i hans skalle. Så satte hon på strömmen och Jerrys kropp genomfors av konvulsioner, hans hjärna sprakade av elektricitet, hans ögon blödde och doften av ozon låg tung i luften. Hade han inte haft blont hår innan?
Jerry öppnade ögonen. Hans kropp var smärta, hans sinne var smärta, men han kände ändå på sig att något var fel. Han mindes plötsligt en törst, en värme, hans egen död.
"De väckte upp mig igen. Jag sa ju till dem att det var sista gången sista gången. Senaste gången.", rättade han sig själv. Hans huvud skulle snart explodera, han gav till ett gällt skrik och lyfte armarna mot ögonen. Färgerna som dansade framför honom blev till lugna mönster och han sjönk in i medvetslöshet.
"Välkommen tillbaka Jerry, så gott som ny!" sa Mo genom högtalarna. Jerry reste sig upp. Smärtan var en dunkel påminnelse långt bak i hans sinne men hans tankeverksamhet var endast marginellt bättre.
"Hur mår du?" undrade Mo, ängslan i rösten.
"Varför tog ni tillbaka mig miss Brunner?" undrade Jerry med raspig stämma. Han strök handen över det långa håret, mörkt noterade han utan förvåning. De här processerna var aldrig pålitliga. "Du behöver inte låtsas att du inte är där, jag vet."
"Vi behöver dig Jerry, vi behöver dig, vi behöver dig alla. Catherine är här. Och Frank. Din mamma är här."
"Jag kom så fort jag hörde, älskling" sa hans mor, som om han råkat ut för en bilolycka. Hennes röst var svag, hennes intonation vag. Jerry slöt ögonen och försökte glömma det blå ljuset.
"Släpp ut mig Mo, jag behöver dina tjänster." viskade han sedan. Dörren gled upp med ett tyst surrande ljud, och de kom alla in. Mo, mager och tärd, med skrynklig kostym och stetsonhat, Catherine, hans syster, som han trodde dött för länge sedan, Frank, med ett illvilligt leende. Han arbetade förmodligen fortfarande för Biskop Beesley. Miss Brunner stod längst bak, vid hans mor. De såg tärda och gammla ut, som speglar av varandra. Mo stack fram en handrullad cigarett till honom, han var den enda som verkade bry sig om hur Jerry mådde. Inte ens Catherine kunde låtsas, hon såg ut som om hon skulle falla ihop vilken sekund som helst.
"Var har du gjort av biskopen, Frank" undrade Jerry och drog ett djupt halsbloss. "Har han sina ögon på nya stekar och nya lättförtjänta pengar?" Frank skruvade på sig och tog sig om hakan.
"Det är därför vi är här faktiskt. Han har problem..." miss Brunner svalde hårt, som om hon för första gången i sitt liv upplevde sann räddsla. "Han håller på att... Äta upp världen." fortsatte hon, efter en lång paus. Jerry stirrade på dem alla och kunde bara känna avsky för dem, till och med Catherines bleka anlete fyllde honom med obehag. De var skuggor av sina jag, de var spöken. Han drog ett djupt halsbloss, hostade, tittade bort.
"Du kommer att hjälpa oss, Jerry. Du vill lika lite som jag bli uppäten." sa miss Brunner, nu med mer säkerhet. "Din syster behöver dig." Catherine grät nu, tog sig om magen.
"Jag är gravid Jerry." sa hon mellan tårarna. "Det är vårt barn du räddar." Hon torkade sig frenetiskt i ögonen och vände sedan om och sprang ut. Skam och sorg.
"Skam och sorg." sa Jerry. "Det är vad jag skulle rädda. Låt Biskopen komma, jag längtar efter hans tarmsafter! Jag har redan blivit uppäten en gång, de säger att det alltid är lättare andra gången." Han skrattade, för första gången, och ett mörkt ljus glimmade till i hans ögon när han åter vände sig mot dem. "Ska det inte bli skönt att få sluta med det här?"
"Ta det försiktigt, vi har ingen brådska" sa miss Brunner tyst i hans öra. Han ville slänga öronsnäckan, men han visste mycket väl vem som spelade med hela kortleken i hand. Denna omgången. "Han är död, så några timmar hit eller dit spelar ingen roll" Hon lät distanserat road och han grimaserade i vetskapen om att hon hade rätt.
Helikoptern slog ner i marken och Mo höll på att svälja sin tunga. Han såg inte handen framför sig när rotorn yrde upp den torra röda jorden i ett våldsamt moln. Men han hoppade av likväl, höll för ögonen och ansiktet med handen och hoppades att han gick bort från sidorotorn. Till slut kom han bort från det värsta och kisade försiktigt mot ett litet oansenligt ruckel vid sidan av landingsbanan. Han gick ditåt, full av onda aningar.
När han kom fram såg han genast resterna av Jerry, en grinande skalle, vita, elfenbenslika glimrande skelettdelar. Han tog upp skallen och satte sig på en tunna invid väggen. Han tog fram en cigarett, handrullad, och tände den, drog ett djupt bloss, kände halsen domna, en varm känsla i händerna. Han höll skallen mellan sina händer och studerade den intensivt.
"Han är vacker miss Brunner, som pärlemor." Han drog ännu ett djupt halsbloss. "Men frågan är om vi kan återuppliva honom igen."
"Jag är gravid Jerry." sa hon mellan tårarna. "Det är vårt barn du räddar."
Miss Brunner lade de sista benbitarna på plats på britsen. Kallt, blått ljus fick dem att stråla som om de vore lysrör. Hon funderade en stund på om hon skulle byta plats på hans fötter, men bestämde sig för att låta bli. Han hade aldrig varit mycket för lyteskomik, och hon behövde faktiskt honom den här gången. Småleende gick hon ut ur rummet och satte igång proceduren med ett tryck på en röd knapp på väggen.
Genom fönstret såg hon hur robotarmar levde upp och började utföra sina förprogrammerade rörelser med milimeterprecision. I änden på armarna fanns små sprutor, virulent DNA som träffade benen på förutbestämda platser. Genast började de mutera och växa: benhinnor, senor, muskler, blodkärl, hud. Kring skallen fanns flest armar, de skulle återskapa Jerrys underbara hjärna, men i det blåa ljuset såg de nästan ut att höra till skallen. De vred och slingrade sig likt tentakler i en markaber dödskamp. Hon undrade om han skulle bli mer galen än han varit.
En timme senare låg Jerry där på britsen, livlös. De hade återskapat hans kropp nästan som den varit en gång, men hans sinne fanns ännu inte på plats.
"Det är dags att boota upp honom" sa miss Brunner kallt och gav datorerna några kommandon. En arm gled med ett hydrualiskt oljigt ljud fram mot Jerrys mörka hår. I dess arm fanns en lång, blank nål som utan synbart motstånd gled djupt in i hans skalle. Så satte hon på strömmen och Jerrys kropp genomfors av konvulsioner, hans hjärna sprakade av elektricitet, hans ögon blödde och doften av ozon låg tung i luften. Hade han inte haft blont hår innan?
Jerry öppnade ögonen. Hans kropp var smärta, hans sinne var smärta, men han kände ändå på sig att något var fel. Han mindes plötsligt en törst, en värme, hans egen död.
"De väckte upp mig igen. Jag sa ju till dem att det var sista gången sista gången. Senaste gången.", rättade han sig själv. Hans huvud skulle snart explodera, han gav till ett gällt skrik och lyfte armarna mot ögonen. Färgerna som dansade framför honom blev till lugna mönster och han sjönk in i medvetslöshet.
"Välkommen tillbaka Jerry, så gott som ny!" sa Mo genom högtalarna. Jerry reste sig upp. Smärtan var en dunkel påminnelse långt bak i hans sinne men hans tankeverksamhet var endast marginellt bättre.
"Hur mår du?" undrade Mo, ängslan i rösten.
"Varför tog ni tillbaka mig miss Brunner?" undrade Jerry med raspig stämma. Han strök handen över det långa håret, mörkt noterade han utan förvåning. De här processerna var aldrig pålitliga. "Du behöver inte låtsas att du inte är där, jag vet."
"Vi behöver dig Jerry, vi behöver dig, vi behöver dig alla. Catherine är här. Och Frank. Din mamma är här."
"Jag kom så fort jag hörde, älskling" sa hans mor, som om han råkat ut för en bilolycka. Hennes röst var svag, hennes intonation vag. Jerry slöt ögonen och försökte glömma det blå ljuset.
"Släpp ut mig Mo, jag behöver dina tjänster." viskade han sedan. Dörren gled upp med ett tyst surrande ljud, och de kom alla in. Mo, mager och tärd, med skrynklig kostym och stetsonhat, Catherine, hans syster, som han trodde dött för länge sedan, Frank, med ett illvilligt leende. Han arbetade förmodligen fortfarande för Biskop Beesley. Miss Brunner stod längst bak, vid hans mor. De såg tärda och gammla ut, som speglar av varandra. Mo stack fram en handrullad cigarett till honom, han var den enda som verkade bry sig om hur Jerry mådde. Inte ens Catherine kunde låtsas, hon såg ut som om hon skulle falla ihop vilken sekund som helst.
"Var har du gjort av biskopen, Frank" undrade Jerry och drog ett djupt halsbloss. "Har han sina ögon på nya stekar och nya lättförtjänta pengar?" Frank skruvade på sig och tog sig om hakan.
"Det är därför vi är här faktiskt. Han har problem..." miss Brunner svalde hårt, som om hon för första gången i sitt liv upplevde sann räddsla. "Han håller på att... Äta upp världen." fortsatte hon, efter en lång paus. Jerry stirrade på dem alla och kunde bara känna avsky för dem, till och med Catherines bleka anlete fyllde honom med obehag. De var skuggor av sina jag, de var spöken. Han drog ett djupt halsbloss, hostade, tittade bort.
"Du kommer att hjälpa oss, Jerry. Du vill lika lite som jag bli uppäten." sa miss Brunner, nu med mer säkerhet. "Din syster behöver dig." Catherine grät nu, tog sig om magen.
"Jag är gravid Jerry." sa hon mellan tårarna. "Det är vårt barn du räddar." Hon torkade sig frenetiskt i ögonen och vände sedan om och sprang ut. Skam och sorg.
"Skam och sorg." sa Jerry. "Det är vad jag skulle rädda. Låt Biskopen komma, jag längtar efter hans tarmsafter! Jag har redan blivit uppäten en gång, de säger att det alltid är lättare andra gången." Han skrattade, för första gången, och ett mörkt ljus glimmade till i hans ögon när han åter vände sig mot dem. "Ska det inte bli skönt att få sluta med det här?"
I väntan
Jerry satt på ett tomt oljefat vid sidan av ett i stort sett raserat sjul. Luften dallrade i värmen, bortom den rödfärgade jordremsan som var landningsbanan såg han djungeln breda ut sig. mörkt gröna och svarta färger. Flugorna surrade runt honom. Ingen motor hördes i fjärran.
"Hans skelett var vackert benvitt"
Han var naken. Hans svarta lockar klistrade sig fast vid ryggen, han dröp av svett. Skuggan från sjulet dolde honom från solen, men inte från värmen. Hans normalt vita, känsliga, mjuka hud vad rödblossig och han hade bränt sig i nacken. Han suckade djupt.
"Finns man om ingen ser en?" sa han till flugorna, han kände sig filosofisk, en ovan känsla. "Eller snarare vem sköter reklamationsavdelningen på det här stället?" Ingen svarade, förstås, inget hände, ingen rörde sig. Det var vindstilla, ändå var luften full av damm från landningsbanan. En gammal plastkasse rullade runt framför honom och kom till ro invid väggen. Det luktade bensin och sol.
Jerry reste sig upp och torkade sig om pannan. Han sträckte på sig och gäspade och gick ut på landningsbanan. Jorden rördes upp runt hans bara fötter. Han stirrade mot solen, höll med handen för ögonen. En fågel ? en gam? - cirklade över träden.
"Finns det gamar i Australien?" undrade han. Himmelen var klarblå, som hämtad ur en målning av Van Gogh, inga moln syntes, inga flygplan. Han vände sig om. Inget där heller. "Är jag den sista människan på jorden, igen?"
Han gick mot sjulet, vars dörr hängde på rostiga gångjärn. Den lutade betänkligt. När han öppnade den gnisslade den högljutt. Där inne syntes fler tunnor, en verktygsbänk, några obskyra verktyg, en halvtom pappersrulle på en snurra. En ölback. Han gick in och såg att flaskorna var tomma. Smutsiga trasor låg på bänken. Ljus föll in från sprickor i väggarna och avslöjade allt damm som virvlade omkring där inne. Han kände hur det fastnade på hans svettiga hy. Han plockade rastlöst bland verktygen. En hammare, några skiftnycklar, skruvmejsel, stämjärn.
"Varför?" sa han när han tog upp stämjärnet. "Den här kan inte ha något användningsområde på ett fordon." Han lade ner den igen, men fortsatte plocka med verktygen en stund. Han undrade om han kunde ta sig härifrån om planet inte kom. Han beslutade sig snabbt för att det inte gick, utan planet skulle han få leva resten av sitt liv här. Det skulle inte bli så långvarigt. Han hade inget vatten.
Efter en stund gick han ut och återvände till sin tunna och satte sig ner. Hur gick det så här? Eldstriden i Sidney - flykten i luftskeppet - maskinhaveriet - marschen över stäppen - rånarna som tog hans sista ägodelar, hans kläder.
Han dog två dagar senare, av uttorkning. Hans skelett var vackert benvitt.
"Hans skelett var vackert benvitt"
Han var naken. Hans svarta lockar klistrade sig fast vid ryggen, han dröp av svett. Skuggan från sjulet dolde honom från solen, men inte från värmen. Hans normalt vita, känsliga, mjuka hud vad rödblossig och han hade bränt sig i nacken. Han suckade djupt.
"Finns man om ingen ser en?" sa han till flugorna, han kände sig filosofisk, en ovan känsla. "Eller snarare vem sköter reklamationsavdelningen på det här stället?" Ingen svarade, förstås, inget hände, ingen rörde sig. Det var vindstilla, ändå var luften full av damm från landningsbanan. En gammal plastkasse rullade runt framför honom och kom till ro invid väggen. Det luktade bensin och sol.
Jerry reste sig upp och torkade sig om pannan. Han sträckte på sig och gäspade och gick ut på landningsbanan. Jorden rördes upp runt hans bara fötter. Han stirrade mot solen, höll med handen för ögonen. En fågel ? en gam? - cirklade över träden.
"Finns det gamar i Australien?" undrade han. Himmelen var klarblå, som hämtad ur en målning av Van Gogh, inga moln syntes, inga flygplan. Han vände sig om. Inget där heller. "Är jag den sista människan på jorden, igen?"
Han gick mot sjulet, vars dörr hängde på rostiga gångjärn. Den lutade betänkligt. När han öppnade den gnisslade den högljutt. Där inne syntes fler tunnor, en verktygsbänk, några obskyra verktyg, en halvtom pappersrulle på en snurra. En ölback. Han gick in och såg att flaskorna var tomma. Smutsiga trasor låg på bänken. Ljus föll in från sprickor i väggarna och avslöjade allt damm som virvlade omkring där inne. Han kände hur det fastnade på hans svettiga hy. Han plockade rastlöst bland verktygen. En hammare, några skiftnycklar, skruvmejsel, stämjärn.
"Varför?" sa han när han tog upp stämjärnet. "Den här kan inte ha något användningsområde på ett fordon." Han lade ner den igen, men fortsatte plocka med verktygen en stund. Han undrade om han kunde ta sig härifrån om planet inte kom. Han beslutade sig snabbt för att det inte gick, utan planet skulle han få leva resten av sitt liv här. Det skulle inte bli så långvarigt. Han hade inget vatten.
Efter en stund gick han ut och återvände till sin tunna och satte sig ner. Hur gick det så här? Eldstriden i Sidney - flykten i luftskeppet - maskinhaveriet - marschen över stäppen - rånarna som tog hans sista ägodelar, hans kläder.
Han dog två dagar senare, av uttorkning. Hans skelett var vackert benvitt.
