En natt i Alexandria
Månen speglade miss Brunners släta hy, gardinerna vajade i den svaga brisen som strömmade in genom de halvöppna franska balkongerna. Luften luktade svagt av salt hav och exotiska kryddor. Nere på gatan såg hon folk röra sig sakta framåt, drömlikt. Ljuden därifrån nådde henne som ett svagt mummel. Eldsflammor från gatuförsäljarnas grilltunnor fick skuggor att fladdra på väggarna. Eld. Hon blickade mot havet igen och tänkte på det fantastiska biblioteket som en gång legat där. Vilken katastrof!
"Vi har det bra ibland, älskling", mumlade hon när hon vände sig om och studerade honom. Jerry låg på sängen, till hälften inlindad i vinröda lakan. Han andades sakta och tungt, han sov. Hon studerade hans tjocka, rundande ögonfransar; det blonda, svallande håret; de röda, fylliga läpparna, lite utsmetat läppstift i ena mungipan; de vackert kupade, bleka brösten; den sensuella rundningen ner mot insidan av låren. Något gnagde i utkanten av hennes medvetande, hon var sen. Hon sköt undan tanken.
"de röda, fylliga läpparna, lite utsmetat läppstift i ena mungipan; de välrundade, bleka brösten; den sensuella rundningen ner mot insidan av låren. "
Hon sträckte ut sig bredvid honom och smekte hans släta hy. Han vaknade och såg på henne, log. "Är du kvar?", han kysste henne, hans läppar var mjuka, varma. Hon kände att hans läppar färgade av sig på hennes. De omfamnade varandra en stund till, återupplevde kvällens äventyr. Miss Brunner kunde inte förstå vad det var hon kämpat så emot tidigare. Jerry var en underbar kvinna.
Senare satt de omslingrade i den röda divanen och såg ut över gryningen. "En helt oförglömlig natt, älskling", sa hon. "Men jag måste snart gå."
"Inte än, du kan stanna en stund till.", han lät angelägen. Hon suckade, men stannade. Det var nog inget viktigt i alla fall.
Vid middag stod solen rakt in genom fönstren. Värmen jagade dem längre in i rummet. "Jag måste gå nu", sa miss Brunner igen, nu aningen rastlös. Hon plockade bland sina kläder. "Jag är sen. Men jag minns inte till vad."
"Som du vill", sa Jerry, han drog på sig den röda aftonklänningen från kvällen innan, men när han vände sig om hade sminket försvunnit.
"Det var något jag var tvungen att göra!", hon ängslades plötslig, hennes tankar irrade. Tiden. Lagen. Det var något med tiden. Jerry tog på sig överrocken. Svart läder. När han knäppte den dolde den hans former. Han såg ut som en man. "Jag måste stoppa dig! Det är dig jag måste stoppa, Jerry!", hon famlade efter handväskan. Panikslagen.
"Det är för sent min kära, jag har dig den här gången, miss Brunner. Du faller alltid för en vacker aftonklänning." Han tog på sig solglasögonen och all magin var borta. Han var Jerry igen, hon satt på sängen och grät. Världen skulle gå under. Igen.
"Vi har det bra ibland, älskling", mumlade hon när hon vände sig om och studerade honom. Jerry låg på sängen, till hälften inlindad i vinröda lakan. Han andades sakta och tungt, han sov. Hon studerade hans tjocka, rundande ögonfransar; det blonda, svallande håret; de röda, fylliga läpparna, lite utsmetat läppstift i ena mungipan; de vackert kupade, bleka brösten; den sensuella rundningen ner mot insidan av låren. Något gnagde i utkanten av hennes medvetande, hon var sen. Hon sköt undan tanken.
"de röda, fylliga läpparna, lite utsmetat läppstift i ena mungipan; de välrundade, bleka brösten; den sensuella rundningen ner mot insidan av låren. "
Hon sträckte ut sig bredvid honom och smekte hans släta hy. Han vaknade och såg på henne, log. "Är du kvar?", han kysste henne, hans läppar var mjuka, varma. Hon kände att hans läppar färgade av sig på hennes. De omfamnade varandra en stund till, återupplevde kvällens äventyr. Miss Brunner kunde inte förstå vad det var hon kämpat så emot tidigare. Jerry var en underbar kvinna.
Senare satt de omslingrade i den röda divanen och såg ut över gryningen. "En helt oförglömlig natt, älskling", sa hon. "Men jag måste snart gå."
"Inte än, du kan stanna en stund till.", han lät angelägen. Hon suckade, men stannade. Det var nog inget viktigt i alla fall.
Vid middag stod solen rakt in genom fönstren. Värmen jagade dem längre in i rummet. "Jag måste gå nu", sa miss Brunner igen, nu aningen rastlös. Hon plockade bland sina kläder. "Jag är sen. Men jag minns inte till vad."
"Som du vill", sa Jerry, han drog på sig den röda aftonklänningen från kvällen innan, men när han vände sig om hade sminket försvunnit.
"Det var något jag var tvungen att göra!", hon ängslades plötslig, hennes tankar irrade. Tiden. Lagen. Det var något med tiden. Jerry tog på sig överrocken. Svart läder. När han knäppte den dolde den hans former. Han såg ut som en man. "Jag måste stoppa dig! Det är dig jag måste stoppa, Jerry!", hon famlade efter handväskan. Panikslagen.
"Det är för sent min kära, jag har dig den här gången, miss Brunner. Du faller alltid för en vacker aftonklänning." Han tog på sig solglasögonen och all magin var borta. Han var Jerry igen, hon satt på sängen och grät. Världen skulle gå under. Igen.
Gamla nyheter
§1
Sex arbetaraktivister i Burma har dömts till fängelse i upp till 28 år efter en rättegång bakom stängda dörrar, säger deras före detta advokat. ¹
§2
"Jerry, kom in och ät!"
Han slängde cykeln i en buske och sprang in. Spagetti och köttfärssås.
§3
Nätpirater utnyttjar Burmakrisen för att sprida datavirus. Ett email med Dalai Lama´s webbsida som avsändare innehåller en trojansk häst med syftet att infiltrera folks datorer. ²
§4
READY.
LOAD "*",8,1
LOADING
READY.
RUN
Do do do de do, do do de do de.
Spring! Framåt, vänster, vänd, SKJUT! De kommer från vänster först, sen höger. Snabbt framåt, vänd höger igen, ta ut maskingevärsskytten bakom sandsäckarna, spring åt vänster! Bråttom, bråttom! Skjut rakt fram, sen snabbt höger. Djungeln omsluter dig. Spring framåt, skjut höger, höger, höger. Muren är framför dig! Skjut mot den. De rusar mot dig, skjut säkert!
Do do do de do, do do de do de.
Spring genom portalen, skjut vänster! Ta ut maskingevärsskytten till höger! Snabbt framåt, de kommer snett bakifrån vänster. Vänd, skjut! Skjut framåt nu. Vänster. Vänster! Skjut! NEJ!!!
§5
General Suu Kyi i vårt stolta tredje regemente i Rangoon meddelade under söndagen att en spion gripits i djungel väster om Bago. Spionen är ännu i förhör, men han är "uppenbarligen en brittisk infiltratör. Vi tog honom när han spionerade på våra hemliga baser", säger general Suu. ³
§6
Tårarna strömmade ner för hans kinder när han sprang in. "Men Jerry, hur är det fatt?", hans mor torkade av händerna och fångade honom i flykten. Han körde in ansiktet i hennes barm. Kanel och kål; tårar och snor. "John sa att jag är sämst på fotboll!"
"Såja, såja."
§7
General Suu Kyl uppger idag, tre veckor efter gripandet av den brittiske spionen, att militären nu fått ut allt de kan ur honom. Han lär, enligt genral Suu, ha brutit samman och "gråtit som en liten unge." Vi saluterar vår underrättelsetjänst för deras förtjänstfulla arbete i vårt fäderneslands tjänst. 4
¹) Dagens Nyheter 8/9 -07
²) Svenska Dagbladet 21/9 -07
³) Rangoon Journal of Medicin 18/9 -07
4) Bago News 11/10 -07
Sex arbetaraktivister i Burma har dömts till fängelse i upp till 28 år efter en rättegång bakom stängda dörrar, säger deras före detta advokat. ¹
§2
"Jerry, kom in och ät!"
Han slängde cykeln i en buske och sprang in. Spagetti och köttfärssås.
§3
Nätpirater utnyttjar Burmakrisen för att sprida datavirus. Ett email med Dalai Lama´s webbsida som avsändare innehåller en trojansk häst med syftet att infiltrera folks datorer. ²
§4
READY.
LOAD "*",8,1
LOADING
READY.
RUN
Do do do de do, do do de do de.
Spring! Framåt, vänster, vänd, SKJUT! De kommer från vänster först, sen höger. Snabbt framåt, vänd höger igen, ta ut maskingevärsskytten bakom sandsäckarna, spring åt vänster! Bråttom, bråttom! Skjut rakt fram, sen snabbt höger. Djungeln omsluter dig. Spring framåt, skjut höger, höger, höger. Muren är framför dig! Skjut mot den. De rusar mot dig, skjut säkert!
Do do do de do, do do de do de.
Spring genom portalen, skjut vänster! Ta ut maskingevärsskytten till höger! Snabbt framåt, de kommer snett bakifrån vänster. Vänd, skjut! Skjut framåt nu. Vänster. Vänster! Skjut! NEJ!!!
§5
General Suu Kyi i vårt stolta tredje regemente i Rangoon meddelade under söndagen att en spion gripits i djungel väster om Bago. Spionen är ännu i förhör, men han är "uppenbarligen en brittisk infiltratör. Vi tog honom när han spionerade på våra hemliga baser", säger general Suu. ³
§6
Tårarna strömmade ner för hans kinder när han sprang in. "Men Jerry, hur är det fatt?", hans mor torkade av händerna och fångade honom i flykten. Han körde in ansiktet i hennes barm. Kanel och kål; tårar och snor. "John sa att jag är sämst på fotboll!"
"Såja, såja."
§7
General Suu Kyl uppger idag, tre veckor efter gripandet av den brittiske spionen, att militären nu fått ut allt de kan ur honom. Han lär, enligt genral Suu, ha brutit samman och "gråtit som en liten unge." Vi saluterar vår underrättelsetjänst för deras förtjänstfulla arbete i vårt fäderneslands tjänst. 4
¹) Dagens Nyheter 8/9 -07
²) Svenska Dagbladet 21/9 -07
³) Rangoon Journal of Medicin 18/9 -07
4) Bago News 11/10 -07
I ruinerna efter gamla ting
Rök steg från kollapsade stenhus, brinnande balkar, högar av rivningsmaterial, blixtrande och fräsande från elektriska kablar som kapats av ett kollapsande kyrktorn. Det var som om Byzans fallit ännu en gång, men detta var ingen forntida händelse, inget man läser om i historieböckerna, detta var verkligt. London hade slutligen tagit slut, en gång för alla.
"Miss Brunner, vad är det nu du tror att du gör?" Jerrys nålpistol pekde på henne, rakt, utan darr. Han hade äntligen stoppat henne i tid. Inte utan tillfredställelse vinkade han henne mot väggen.
"Men Jerry", hon lät som ett litet barn, "jag kan inte tro att du tänker låta den här utvecklingen bli dominant." Hon visade på papper i sin hand. "Världen ändar i kaos!"
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
Jerry, smutsig och med trasig skjorta, tog sig mödosamt upp på en tegelhög som för inte så länge sedan varit ett hus. "Detta kommer vi inte att bygga upp igen" mummlade han mellan den ansträngda andningen, röken låg tung och stack i halsen, han såg utmattad ut. "Du har överträffat dig själv, Miss Brunner."
Han gick igenom hennes uträkningar. "Det värsta är att hon inte har fel.", muttrade han, "Inte för att hon har rätt precis. Det är väl mer en smaksak. Men hon har i vilket fall inte fel." Han studerade särskilt en teckning över de kosmiska effekterna av hennes plan. Världen skulle urarta i total missär en tid, men på lång sikt skulle stabilitet, ordning, envälde bli de troliga tongivande parametrarna. "Det finurliga är att det verkar som om det kommer att hända vad jag än gör. Det är åtminstone det hon vill få mig att tro." Han blängde på miss Brunner på golvet, snyggt förpackad med silvertejp.
Han började efter en stund vandra mot stadens slut, längs Themsen vars vatten nu tycktes mörkare än någonsin. Inga gatljus var tända, endast eldarna lyste upp världen, och deras flackande ljus sågs skuggor av människor flacka förbi. De tycktes springa, paniken var städes närvarande. Jerry anade skräcken i deras avlägsna röster, desperationen i deras slag, förvirringen i deras hastiga rörelser. Han greppade nålpistolen i hölstret, men skuggorna avlägsnade sig varje gång, som om de instinktivt anade att de skulle förlora det enda de hade kvar om de närmade sig honom.
Med oanad frenesi mässade Jerry sig fram genom miss Brunners teknomagiska programmering av temporalmanifestatorn. Svarta skuggor svepte kring honom likt osaliga andar, maskinen skakade och det ven om en trumma i dess inre delar. Han ändrade strukturen på programmet och samtidigt ändrade sig tidsväven omkring honom. Plötsligt inverterades alla färger för hans ögon, ett ögonblick senare tycktes en svärm fjärilar omge honom. Citronfjärilar. Svetten bröt fram i hans ansikte. Han skar tänder här miss Brunners magi slog emot honom, protesterade och spjärnade emot. Det var alltid hon som var bäst på sådant här. Men han kämpade för sin verklighet, och när han såg en reva i väven använde han all sin koncentration för att spränga in i den.
Det tog honom många timmar att komma till stadens utkanter. Här var förödelsen inte lika stor, husen stod kvar, gatornas alfalt var inte uppbruten. Men paniken fanns här också, gäng på gäng drog kring här, slog sönder dörrar, drog ut saker som en gång varit värdefulla. Få tänkte på att ta mat. Till slut fann han sin bil, den var mirakulöst hel. Han trixade sig bort från den förlorade staden, bakom honom steg oljiga flammor högt mot himlen. "Gjorde jag det? Lyckades jag? Det är svårt att säga." Han satte på "Fiat Lux".
"Miss Brunner, vad är det nu du tror att du gör?" Jerrys nålpistol pekde på henne, rakt, utan darr. Han hade äntligen stoppat henne i tid. Inte utan tillfredställelse vinkade han henne mot väggen.
"Men Jerry", hon lät som ett litet barn, "jag kan inte tro att du tänker låta den här utvecklingen bli dominant." Hon visade på papper i sin hand. "Världen ändar i kaos!"
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
Jerry, smutsig och med trasig skjorta, tog sig mödosamt upp på en tegelhög som för inte så länge sedan varit ett hus. "Detta kommer vi inte att bygga upp igen" mummlade han mellan den ansträngda andningen, röken låg tung och stack i halsen, han såg utmattad ut. "Du har överträffat dig själv, Miss Brunner."
Han gick igenom hennes uträkningar. "Det värsta är att hon inte har fel.", muttrade han, "Inte för att hon har rätt precis. Det är väl mer en smaksak. Men hon har i vilket fall inte fel." Han studerade särskilt en teckning över de kosmiska effekterna av hennes plan. Världen skulle urarta i total missär en tid, men på lång sikt skulle stabilitet, ordning, envälde bli de troliga tongivande parametrarna. "Det finurliga är att det verkar som om det kommer att hända vad jag än gör. Det är åtminstone det hon vill få mig att tro." Han blängde på miss Brunner på golvet, snyggt förpackad med silvertejp.
Han började efter en stund vandra mot stadens slut, längs Themsen vars vatten nu tycktes mörkare än någonsin. Inga gatljus var tända, endast eldarna lyste upp världen, och deras flackande ljus sågs skuggor av människor flacka förbi. De tycktes springa, paniken var städes närvarande. Jerry anade skräcken i deras avlägsna röster, desperationen i deras slag, förvirringen i deras hastiga rörelser. Han greppade nålpistolen i hölstret, men skuggorna avlägsnade sig varje gång, som om de instinktivt anade att de skulle förlora det enda de hade kvar om de närmade sig honom.
Med oanad frenesi mässade Jerry sig fram genom miss Brunners teknomagiska programmering av temporalmanifestatorn. Svarta skuggor svepte kring honom likt osaliga andar, maskinen skakade och det ven om en trumma i dess inre delar. Han ändrade strukturen på programmet och samtidigt ändrade sig tidsväven omkring honom. Plötsligt inverterades alla färger för hans ögon, ett ögonblick senare tycktes en svärm fjärilar omge honom. Citronfjärilar. Svetten bröt fram i hans ansikte. Han skar tänder här miss Brunners magi slog emot honom, protesterade och spjärnade emot. Det var alltid hon som var bäst på sådant här. Men han kämpade för sin verklighet, och när han såg en reva i väven använde han all sin koncentration för att spränga in i den.
Det tog honom många timmar att komma till stadens utkanter. Här var förödelsen inte lika stor, husen stod kvar, gatornas alfalt var inte uppbruten. Men paniken fanns här också, gäng på gäng drog kring här, slog sönder dörrar, drog ut saker som en gång varit värdefulla. Få tänkte på att ta mat. Till slut fann han sin bil, den var mirakulöst hel. Han trixade sig bort från den förlorade staden, bakom honom steg oljiga flammor högt mot himlen. "Gjorde jag det? Lyckades jag? Det är svårt att säga." Han satte på "Fiat Lux".
