Morfevs lekar
”Var är jag?”
Utanför hörs trafiken drömskt och genom bambupersiennerna sticker ilskna strimmor av sol. Det lukar svett och olja, och rummet har en grönbrungrå nyans som får honom att kväljas. Ett par skriker på varandra några rum bort, på kinesiska.
Han går bort till tvättstället och väntar medan vattnet blir mindre brunt. I spegeln ser han sitt magra ansikte, skäggstubben på läppen måste vara flera dagar gammal och påsarna under ögonen tyder på att han sovit för lite under månader. Eller för mycket. Rakt över bröstkorgen, han känner det när han stryker handen över, syns ett mörkt ärr, skrovligt och snart läkt. Det kittlar i skinnet när han river av en bit ruva.
”Vem är jag?”
Han fyller händerna med vatten och för det mot ansiktet, det är varmt och luktar klor. En doft sticker i hans näsa, avgaser, och när han sträcker på sig ser han ansiktet bakom sig i spegeln.
”Peking?”
”Peking.”
det är blekt, liksom hans eget, men äldre och rundare. Läpparna är tjocka och pekar nedåt i en min, men ögonen är fuktiga, på gränsen till tårfyllda, och ser sorgset på honom. Han vet vem detta är. Han vet vem detta var. Han vänder sig hastigt om, men ansiktet är borta.
Dörren gnäller när han öppnar den. Utanför står Biskop Beasly, han pustar i värmen och försöker torka bort svetten som rinner i pannan, men så fort han torkat bildas nya svettpärlor. Han kommer att tänka på en vindrutetorkare och på england.
”Du är vårt hopp, Jerry,” väser Beasley och blir röd. ”Det är ett klent hopp, sanna mina dar, det var bättre förr, när jag åt din far.” Han rapar oväntat och blicken mörknar. ”Hela världen står på spel och du leker med ditt samvete.”
”Jerry?”
”Jerry.”
Han minns en dag i november, de skulle köra hunden till veterinären. Charlotte hade intalat honom att de skulle göra honom bättre, men han visste att de skulle mörda honom. Regnet smattrade på rutan, vindrutetorkarna var på högsta hastighet och Jerry satt och stirrade surmulet ut genom baksätesfönstret. "Fly!"
Han tar sats och sätter armarna i Besleys enorma magparti, men de sjunker in, ända in till armbågarna, och Biskopen väser ut sitt hat. ”Min viktigaste tillgång är allt jag smakat. Mina vänner är min mage, jag står med båda fötterna på jorden.”
Han lyckas tränga sig förbi just när Biskopen tar ett steg framåt och täpper till hela dörröppningen med sin hydda, och snubblande faller han framstupa mot grannens dörr. En hög smäll när de lövtunna brädorna trasas sönder väcker honom.
Ansiktet strirrar på honom, det svävar över sängen. Jerry kastar sig åt sidan för att undvika något hemskt öde, sveper ner sänglampan som faller till golvet och studsar upp igen, men han hinner inte tänka, han rullar upp persiennerna med svettiga hala fingrar och solen slår mot honom. Han vacklar bländad bakåt och känner något vått, strävt som sakta förs från hans ena skuldra och upp i nacken.
”Du har mig.” väser ansiktet, ”och jag har dig.” Det är en hemsk och ihåligt död röst, den ekar i hans inre och lämnar honom ingen ro medan han bakom ögonen fixerat studerar de pulserande fraktalmönster som solen skapat där. Strävheten påminner honom om en katts tunga medan han faller.
Han vaknar med ett ryck, just som han träffar golvet. Han har snott in sig i täcket och kämpar förtvivlat en kort stund innan han kommer upp och stirrar vilt omkring sig. På avstånd hör han ett dämpat skratt, det är grannen, men det låter som något ur hans dröm. Han har blod på händerna, och över bröstkorgen känner han ett färskt ärr – diplomaten hade inte gett sig utan strid.
”Hans ogudaktighet är endast ett svart minne. Nu är han renad, men vem ska rena mig?” viskar Jerry.
