I ruinerna efter gamla ting
Rök steg från kollapsade stenhus, brinnande balkar, högar av rivningsmaterial, blixtrande och fräsande från elektriska kablar som kapats av ett kollapsande kyrktorn. Det var som om Byzans fallit ännu en gång, men detta var ingen forntida händelse, inget man läser om i historieböckerna, detta var verkligt. London hade slutligen tagit slut, en gång för alla.
"Miss Brunner, vad är det nu du tror att du gör?" Jerrys nålpistol pekde på henne, rakt, utan darr. Han hade äntligen stoppat henne i tid. Inte utan tillfredställelse vinkade han henne mot väggen.
"Men Jerry", hon lät som ett litet barn, "jag kan inte tro att du tänker låta den här utvecklingen bli dominant." Hon visade på papper i sin hand. "Världen ändar i kaos!"
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
Jerry, smutsig och med trasig skjorta, tog sig mödosamt upp på en tegelhög som för inte så länge sedan varit ett hus. "Detta kommer vi inte att bygga upp igen" mummlade han mellan den ansträngda andningen, röken låg tung och stack i halsen, han såg utmattad ut. "Du har överträffat dig själv, Miss Brunner."
Han gick igenom hennes uträkningar. "Det värsta är att hon inte har fel.", muttrade han, "Inte för att hon har rätt precis. Det är väl mer en smaksak. Men hon har i vilket fall inte fel." Han studerade särskilt en teckning över de kosmiska effekterna av hennes plan. Världen skulle urarta i total missär en tid, men på lång sikt skulle stabilitet, ordning, envälde bli de troliga tongivande parametrarna. "Det finurliga är att det verkar som om det kommer att hända vad jag än gör. Det är åtminstone det hon vill få mig att tro." Han blängde på miss Brunner på golvet, snyggt förpackad med silvertejp.
Han började efter en stund vandra mot stadens slut, längs Themsen vars vatten nu tycktes mörkare än någonsin. Inga gatljus var tända, endast eldarna lyste upp världen, och deras flackande ljus sågs skuggor av människor flacka förbi. De tycktes springa, paniken var städes närvarande. Jerry anade skräcken i deras avlägsna röster, desperationen i deras slag, förvirringen i deras hastiga rörelser. Han greppade nålpistolen i hölstret, men skuggorna avlägsnade sig varje gång, som om de instinktivt anade att de skulle förlora det enda de hade kvar om de närmade sig honom.
Med oanad frenesi mässade Jerry sig fram genom miss Brunners teknomagiska programmering av temporalmanifestatorn. Svarta skuggor svepte kring honom likt osaliga andar, maskinen skakade och det ven om en trumma i dess inre delar. Han ändrade strukturen på programmet och samtidigt ändrade sig tidsväven omkring honom. Plötsligt inverterades alla färger för hans ögon, ett ögonblick senare tycktes en svärm fjärilar omge honom. Citronfjärilar. Svetten bröt fram i hans ansikte. Han skar tänder här miss Brunners magi slog emot honom, protesterade och spjärnade emot. Det var alltid hon som var bäst på sådant här. Men han kämpade för sin verklighet, och när han såg en reva i väven använde han all sin koncentration för att spränga in i den.
Det tog honom många timmar att komma till stadens utkanter. Här var förödelsen inte lika stor, husen stod kvar, gatornas alfalt var inte uppbruten. Men paniken fanns här också, gäng på gäng drog kring här, slog sönder dörrar, drog ut saker som en gång varit värdefulla. Få tänkte på att ta mat. Till slut fann han sin bil, den var mirakulöst hel. Han trixade sig bort från den förlorade staden, bakom honom steg oljiga flammor högt mot himlen. "Gjorde jag det? Lyckades jag? Det är svårt att säga." Han satte på "Fiat Lux".
"Miss Brunner, vad är det nu du tror att du gör?" Jerrys nålpistol pekde på henne, rakt, utan darr. Han hade äntligen stoppat henne i tid. Inte utan tillfredställelse vinkade han henne mot väggen.
"Men Jerry", hon lät som ett litet barn, "jag kan inte tro att du tänker låta den här utvecklingen bli dominant." Hon visade på papper i sin hand. "Världen ändar i kaos!"
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
"Världen är kaos. Det är det oundvikliga resultatet av alla organiserade system."
Jerry, smutsig och med trasig skjorta, tog sig mödosamt upp på en tegelhög som för inte så länge sedan varit ett hus. "Detta kommer vi inte att bygga upp igen" mummlade han mellan den ansträngda andningen, röken låg tung och stack i halsen, han såg utmattad ut. "Du har överträffat dig själv, Miss Brunner."
Han gick igenom hennes uträkningar. "Det värsta är att hon inte har fel.", muttrade han, "Inte för att hon har rätt precis. Det är väl mer en smaksak. Men hon har i vilket fall inte fel." Han studerade särskilt en teckning över de kosmiska effekterna av hennes plan. Världen skulle urarta i total missär en tid, men på lång sikt skulle stabilitet, ordning, envälde bli de troliga tongivande parametrarna. "Det finurliga är att det verkar som om det kommer att hända vad jag än gör. Det är åtminstone det hon vill få mig att tro." Han blängde på miss Brunner på golvet, snyggt förpackad med silvertejp.
Han började efter en stund vandra mot stadens slut, längs Themsen vars vatten nu tycktes mörkare än någonsin. Inga gatljus var tända, endast eldarna lyste upp världen, och deras flackande ljus sågs skuggor av människor flacka förbi. De tycktes springa, paniken var städes närvarande. Jerry anade skräcken i deras avlägsna röster, desperationen i deras slag, förvirringen i deras hastiga rörelser. Han greppade nålpistolen i hölstret, men skuggorna avlägsnade sig varje gång, som om de instinktivt anade att de skulle förlora det enda de hade kvar om de närmade sig honom.
Med oanad frenesi mässade Jerry sig fram genom miss Brunners teknomagiska programmering av temporalmanifestatorn. Svarta skuggor svepte kring honom likt osaliga andar, maskinen skakade och det ven om en trumma i dess inre delar. Han ändrade strukturen på programmet och samtidigt ändrade sig tidsväven omkring honom. Plötsligt inverterades alla färger för hans ögon, ett ögonblick senare tycktes en svärm fjärilar omge honom. Citronfjärilar. Svetten bröt fram i hans ansikte. Han skar tänder här miss Brunners magi slog emot honom, protesterade och spjärnade emot. Det var alltid hon som var bäst på sådant här. Men han kämpade för sin verklighet, och när han såg en reva i väven använde han all sin koncentration för att spränga in i den.
Det tog honom många timmar att komma till stadens utkanter. Här var förödelsen inte lika stor, husen stod kvar, gatornas alfalt var inte uppbruten. Men paniken fanns här också, gäng på gäng drog kring här, slog sönder dörrar, drog ut saker som en gång varit värdefulla. Få tänkte på att ta mat. Till slut fann han sin bil, den var mirakulöst hel. Han trixade sig bort från den förlorade staden, bakom honom steg oljiga flammor högt mot himlen. "Gjorde jag det? Lyckades jag? Det är svårt att säga." Han satte på "Fiat Lux".
Kommentarer
Trackback
