En natt i Alexandria

Månen speglade miss Brunners släta hy, gardinerna vajade i den svaga brisen som strömmade in genom de halvöppna franska balkongerna. Luften luktade svagt av salt hav och exotiska kryddor. Nere på gatan såg hon folk röra sig sakta framåt, drömlikt. Ljuden därifrån nådde henne som ett svagt mummel. Eldsflammor från gatuförsäljarnas grilltunnor fick skuggor att fladdra på väggarna. Eld. Hon blickade mot havet igen och tänkte på det fantastiska biblioteket som en gång legat där. Vilken katastrof!

"Vi har det bra ibland, älskling", mumlade hon när hon vände sig om och studerade honom. Jerry låg på sängen, till hälften inlindad i vinröda lakan. Han andades sakta och tungt, han sov. Hon studerade hans tjocka, rundande ögonfransar; det blonda, svallande håret; de röda, fylliga läpparna, lite utsmetat läppstift i ena mungipan; de vackert kupade, bleka brösten; den sensuella rundningen ner mot insidan av låren. Något gnagde i utkanten av hennes medvetande, hon var sen. Hon sköt undan tanken.

"de röda, fylliga läpparna, lite utsmetat läppstift i ena mungipan; de välrundade, bleka brösten; den sensuella rundningen ner mot insidan av låren. "

Hon sträckte ut sig bredvid honom och smekte hans släta hy. Han vaknade och såg på henne, log. "Är du kvar?", han kysste henne, hans läppar var mjuka, varma. Hon kände att hans läppar färgade av sig på hennes. De omfamnade varandra en stund till, återupplevde kvällens äventyr. Miss Brunner kunde inte förstå vad det var hon kämpat så emot tidigare. Jerry var en underbar kvinna.

Senare satt de omslingrade i den röda divanen och såg ut över gryningen. "En helt oförglömlig natt, älskling", sa hon. "Men jag måste snart gå."
"Inte än, du kan stanna en stund till.", han lät angelägen. Hon suckade, men stannade. Det var nog inget viktigt i alla fall.

Vid middag stod solen rakt in genom fönstren. Värmen jagade dem längre in i rummet. "Jag måste gå nu", sa miss Brunner igen, nu aningen rastlös. Hon plockade bland sina kläder. "Jag är sen. Men jag minns inte till vad."
"Som du vill", sa Jerry, han drog på sig den röda aftonklänningen från kvällen innan, men när han vände sig om hade sminket försvunnit.

"Det var något jag var tvungen att göra!", hon ängslades plötslig, hennes tankar irrade. Tiden. Lagen. Det var något med tiden. Jerry tog på sig överrocken. Svart läder. När han knäppte den dolde den hans former. Han såg ut som en man. "Jag måste stoppa dig! Det är dig jag måste stoppa, Jerry!", hon famlade efter handväskan. Panikslagen.
"Det är för sent min kära, jag har dig den här gången, miss Brunner. Du faller alltid för en vacker aftonklänning." Han tog på sig solglasögonen och all magin var borta. Han var Jerry igen, hon satt på sängen och grät. Världen skulle gå under. Igen.

Kommentarer
Postat av: carl,

bra skrivet. gillar det.

2007-12-16 @ 20:45:47
URL: http://ljudkoll.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0