I väntan
Jerry satt på ett tomt oljefat vid sidan av ett i stort sett raserat sjul. Luften dallrade i värmen, bortom den rödfärgade jordremsan som var landningsbanan såg han djungeln breda ut sig. mörkt gröna och svarta färger. Flugorna surrade runt honom. Ingen motor hördes i fjärran.
"Hans skelett var vackert benvitt"
Han var naken. Hans svarta lockar klistrade sig fast vid ryggen, han dröp av svett. Skuggan från sjulet dolde honom från solen, men inte från värmen. Hans normalt vita, känsliga, mjuka hud vad rödblossig och han hade bränt sig i nacken. Han suckade djupt.
"Finns man om ingen ser en?" sa han till flugorna, han kände sig filosofisk, en ovan känsla. "Eller snarare vem sköter reklamationsavdelningen på det här stället?" Ingen svarade, förstås, inget hände, ingen rörde sig. Det var vindstilla, ändå var luften full av damm från landningsbanan. En gammal plastkasse rullade runt framför honom och kom till ro invid väggen. Det luktade bensin och sol.
Jerry reste sig upp och torkade sig om pannan. Han sträckte på sig och gäspade och gick ut på landningsbanan. Jorden rördes upp runt hans bara fötter. Han stirrade mot solen, höll med handen för ögonen. En fågel ? en gam? - cirklade över träden.
"Finns det gamar i Australien?" undrade han. Himmelen var klarblå, som hämtad ur en målning av Van Gogh, inga moln syntes, inga flygplan. Han vände sig om. Inget där heller. "Är jag den sista människan på jorden, igen?"
Han gick mot sjulet, vars dörr hängde på rostiga gångjärn. Den lutade betänkligt. När han öppnade den gnisslade den högljutt. Där inne syntes fler tunnor, en verktygsbänk, några obskyra verktyg, en halvtom pappersrulle på en snurra. En ölback. Han gick in och såg att flaskorna var tomma. Smutsiga trasor låg på bänken. Ljus föll in från sprickor i väggarna och avslöjade allt damm som virvlade omkring där inne. Han kände hur det fastnade på hans svettiga hy. Han plockade rastlöst bland verktygen. En hammare, några skiftnycklar, skruvmejsel, stämjärn.
"Varför?" sa han när han tog upp stämjärnet. "Den här kan inte ha något användningsområde på ett fordon." Han lade ner den igen, men fortsatte plocka med verktygen en stund. Han undrade om han kunde ta sig härifrån om planet inte kom. Han beslutade sig snabbt för att det inte gick, utan planet skulle han få leva resten av sitt liv här. Det skulle inte bli så långvarigt. Han hade inget vatten.
Efter en stund gick han ut och återvände till sin tunna och satte sig ner. Hur gick det så här? Eldstriden i Sidney - flykten i luftskeppet - maskinhaveriet - marschen över stäppen - rånarna som tog hans sista ägodelar, hans kläder.
Han dog två dagar senare, av uttorkning. Hans skelett var vackert benvitt.
"Hans skelett var vackert benvitt"
Han var naken. Hans svarta lockar klistrade sig fast vid ryggen, han dröp av svett. Skuggan från sjulet dolde honom från solen, men inte från värmen. Hans normalt vita, känsliga, mjuka hud vad rödblossig och han hade bränt sig i nacken. Han suckade djupt.
"Finns man om ingen ser en?" sa han till flugorna, han kände sig filosofisk, en ovan känsla. "Eller snarare vem sköter reklamationsavdelningen på det här stället?" Ingen svarade, förstås, inget hände, ingen rörde sig. Det var vindstilla, ändå var luften full av damm från landningsbanan. En gammal plastkasse rullade runt framför honom och kom till ro invid väggen. Det luktade bensin och sol.
Jerry reste sig upp och torkade sig om pannan. Han sträckte på sig och gäspade och gick ut på landningsbanan. Jorden rördes upp runt hans bara fötter. Han stirrade mot solen, höll med handen för ögonen. En fågel ? en gam? - cirklade över träden.
"Finns det gamar i Australien?" undrade han. Himmelen var klarblå, som hämtad ur en målning av Van Gogh, inga moln syntes, inga flygplan. Han vände sig om. Inget där heller. "Är jag den sista människan på jorden, igen?"
Han gick mot sjulet, vars dörr hängde på rostiga gångjärn. Den lutade betänkligt. När han öppnade den gnisslade den högljutt. Där inne syntes fler tunnor, en verktygsbänk, några obskyra verktyg, en halvtom pappersrulle på en snurra. En ölback. Han gick in och såg att flaskorna var tomma. Smutsiga trasor låg på bänken. Ljus föll in från sprickor i väggarna och avslöjade allt damm som virvlade omkring där inne. Han kände hur det fastnade på hans svettiga hy. Han plockade rastlöst bland verktygen. En hammare, några skiftnycklar, skruvmejsel, stämjärn.
"Varför?" sa han när han tog upp stämjärnet. "Den här kan inte ha något användningsområde på ett fordon." Han lade ner den igen, men fortsatte plocka med verktygen en stund. Han undrade om han kunde ta sig härifrån om planet inte kom. Han beslutade sig snabbt för att det inte gick, utan planet skulle han få leva resten av sitt liv här. Det skulle inte bli så långvarigt. Han hade inget vatten.
Efter en stund gick han ut och återvände till sin tunna och satte sig ner. Hur gick det så här? Eldstriden i Sidney - flykten i luftskeppet - maskinhaveriet - marschen över stäppen - rånarna som tog hans sista ägodelar, hans kläder.
Han dog två dagar senare, av uttorkning. Hans skelett var vackert benvitt.
Kommentarer
Trackback
