The New Nature of the Catastrophe

I.
När han fyllde tretton blev hans hår svart och han flydde hemifrån, bort från hans incestuösa mor, hans skrikande volymösa mormor, Frank, som han aldrig kommit överens med, men som han när han var yngre trodde var hans far. Nu visste han att det inte fanns fäder i hans värld. Hans egen far var endast en legend, ett mytiskt skimmer som dött medan han räddade världen när Jerry föddes, och Catherines far, nå, han hade aldrig hört något om honom, så han antog att han inte fanns. Frank hade inga barn - "Jag har en livsplan, jag har inte tid med ungjävlar," hade han snäst åt Catherine när hon frågat en gång.

Så han flydde. Han packade en svart skinnväska med några få persedlar, ganska många CD-skivor och en portabel CD-spelare och lådan. Lådan. Det enda han ärvt efter sin far. En vacker, slät, trälåda i ebenholts, med vackra gångjärn och ett lås av guld. Han hade ingen nyckel, så han anade inte vad som fanns i den, men den hade en speciell mening för honom, så även om den var tung fanns det ingen tvekan om att den skulle med. Och en natt klättrade han ut genom fönstret i hans lilla sovrum och ner på taket till cykelskjulet, vidare ner på innergården och försvann ut genom porten. Han hade fjorton pund på fickan.

II.
Han tog sig ombord på ett godståg, det visade sig stanna i Paris, men det tog honom några timmar att komma underfund med det. Jerry upplevde en sorts normalitet under några månader, han lyckades växla till sig Franc, bodde i en park (Jardin de Luxembourg fick han veta senare), åt baguetter och la Vache qui rie, drack sitt första vin och gillade det, tvättade i en tvättomat.

Han lärde känna de många märkliga personer som bebodde parken - Valeri, som rymt hemifrån för ett år sedan, pratade med sig själv, och med fåglarna, Totti, från Italien, knarkade hela tiden och skulle troligen inte leva länge till, Oskar sålde sin kropp till mörkhåriga män i kostym, de verkade gilla hans blonda kalufs och blå ögon. Jerry kunde se hur dåligt det fick honom att må, men det verkade som om han ville må dåligt.

III.
Han hade tillbringat ett par månader i sin park, sommaren höll på att övergå i höst, och han började undra hur han skulle klara sig när det blev kallare om nätterna, när han fick besök. Det var på kvällen, mörkret hade sänkt sig, ljus flödade från kvarteren runt omkring, och Jerry satt i en av de många metallstolar som stod runt fontänen i parkens mitt. Han stirrade på en märklig väderkvarn som tycktes stå på toppen av en hög byggnad längre bort.

Plötsligt hörde han lätta steg på andra sidan fontänen, en kvinnas steg. Han satt upp och spejade medan en gestalt trädde fram ur skuggorna, en kort, välklädd kvinna med hatt. Han såg på henne medan hon rundade fontänen, muskulösa vader knälång kjol, kortklippt hår, mörkt. Hon log när hon närmade sig, ett vänligt leende.

"Jerry?" undrade hon, men hon lät säker på rösten.

"Vem är du?" svarade han. och reste sig upp, beredd på att springa om det skulle behövas.

"Oroa dig inte, jag ska inte, tvinga dig, till något." Hon tog inget steg mot honom. "Jag heter Uma, och det finns saker du behöver veta, om din far." Hon tände en cigarett och satte sig på fontänens kant, väntade på ett svar.

"Han är död. Vad mer behöver jag veta?"

"Min pojke, oändligt mycket. Var ska jag börja?" log hon och blåste ut en smal rökstrimma. "Han var en kraft, din far. Galen, naturligtvis, men en kraft. Han räddade världen många gånger, och förstörde den minst lika många gånger. Man kan säga att han var balansens kraft."

"Va?" Jerry förstod nästan ingenting av det hon sagt. Men hon förklarade det i detalj, det tog hela natten. När hon gått undrade han bara en sak: Vem var Uma?

IV.
Den morgonen lämnade han Jardin du Luxemboug och tog tåget till Rom, hon hade sagt att man väntade på honom där. Han hade Lådan under armen, i ett hårt grepp.