The New Nature of the Catastrophe

Jerry stod i korsningen High Street - S:t Aldates. Han tittade åt öster, upp längs High Street och hade Christ church collage till höger om sig - höga barrocka tinnar och torn i sandsten, smutsade av avgaser och mänskligt avskräde. På huvudet hade han en keps med en logga tillhörig en känd däckstillverkare. Hans långa raka svarta hår ramade in det bleka ansiktet och ett par trasiga Docs och slitna jeans avrundade retrosynthlooken fint. Han såg ut som cEvin Key på en bra dag. I handen hade han, märkligt nog, en tjock träpåle, ungefär två meter lång.

Längre upp på High Street, där det svängde av söderut, syntes Biskop Beesley. Han var enorm, ungefär fyra meter lång och som vanligt överviktig, och där han gick fram tvärnitade bilarna och folk flydde i panik. Med jämna mellanrum tog den gode biskopen ett extra långt steg, böjde sig ner och greppade en slumpvis utvald flyende person och bet utan pardon av den olyckliges huvud, spottade ut det och slet sedan i stora tuggor loss kött från benen, tuggade frenetiskt några gånger, svalde. Det påminde Jerry om när han var liten och var på julbord hemma hos biskopen. Fast då hade han åtminstone haft en servett att söla på. Nu rann det färska, ångande blodet ner längs hans kinder, droppade på cassocken, färgade skjortkragen röd och droppade från hans absurt guppande mage ner på gatan.

Så småningom närmade sig Beesley korsningen, och Jerry steg fram och skrek med hög röst för att överrösta larmet av de flyende människorna och tutande bilarna:

"Beesley! Tänk att stöta på dig så här. Hur är det, gamle vän?" Beesley stannade upp och såg ner på Jerry, den ende som inte egentligen flydde undan hans framfart. Han snörvlade till, tog ett bett på en olycksalig kvinnas lårben innan han bryskt slängde iväg resterna av henne. De landade med en duns på ett biltak. Han torkade sig om munnen med baksidan av handen.

"Jag undrade när du skulle komma och störa." sa han. Ljudet överröstade allt, inte för att han skrek, utan för att hans stämband var så stora att även vanlig samtalston fick marken att skaka. "Jag ska äta upp hela världen, Jerry."

"Jag har hört det. Vad ska du göra när du är färdig, när det inte finns något kvar?" Jerry rättade till kepsen och såg upp mot biskopens ansikte. Det skymdes nästan av hans enorma mage.

"Hur menar du?"

"Jag menar att du lever för att utföra nidingsdåd, för att sätta käppar i hjulet för vanligt folk, för att tillskansa dig allt på andras bekostnad, men det kan du ju inte fortsätta om du äter upp allt."

"Den här världen är förruttnad. Den är anarki. De gamla värdena finns inte kvar längre, ingen bryr sig om moralen längre, ingen har respekt för de äldre. Du borde verkligen respektera de äldre Jerry." Biskopen satte sig nu med ett mödosamt pustande på en ny Kia Carnival, vars tak bågnade av tyngden. Han strök sig över sin svettiga panna med en enorm näsduk. "Jag har alltid gillat människor" sa han tyst, "men nuförtiden är det inte lätt."

"Du verkar ju gilla dem nu också" svarade Jerry snabbt. "Men att äta så här mycket, Beesley, det kan inte vara nyttigt. Du har tydliga ätstörningar."

"Jag måste äta Jerry. Det finns ingen återvändo nu, jag äter upp världen och vi startar på nytt. Den här gången ska vi starta med moral och lag. Det ska inte finnas några äpplen att frestas av, inga luder som lurar oss, inga ormar i paradiset. Vi börjar på nytt och Guds fällor ska vi oskadliggöra, för vi känner dem nu." Jerry såg sig omkring. De flesta hade flytt nu och bilarna hade tystnat. På avstånd hördes helikoptrar, och det verkade brinna i några byggnader nere vid Themsen. Biskopen reste sig upp och torkade åter pannan med handen.

"Jag antar att du ska försöka stoppa mig Jerry, men det går inte, vet du. Inget kan stoppa mig. Jag slogs i första världskriget, och bad under det andra. Den gamla stammen kan man inte knäcka."

"Nej Biskopen, du missförstår mina intentioner helt. Jag är redan död, det är bara miss Brunners vanliga trick som gör att jag står här överhuvudtaget och det är verkligen inget jag bett om. Nej, jag vill bara att du ska äta upp mig, det är inte troligt att hon kan återupliva mig om jag är välsmält i ditt glatta tarmsystem, eller vad tror du?" Biskopen funderade på detta en stund, sedan nickade han medhållande.

"Men jag är inte speciellt road av att få huvudet avbitet, det kan du ju förstå. Jag har läst att en mygga som äts av en groda dör av syrebrist, det verkar betydligt bättre. Så om du bara tar och äter upp mig i en tugga. Du kan skölja ner mig om du vill, med vatten från fontänen." Jerry pekade mot Church Collage. Från deras innergård hördes porlande vatten.

"Nå, min son, du visar dig till slut vara en god yngling, du viker dig för de äldres vilja. Och för den sakens skull ska jag göra dig till viljes och ge dig den död du önskar, och förtjänar." sa Beesely varpå han utan vidare prut lyft upp Jerry i sina fettiga, blodiga labbar och slök honom i ett nafs. Han blundade och koncentrerade sig, höjde huvudet så att halsen var rak och svalde sedan hårt. Medan han gick bort till fontänen utlät han ett långt, högt rap som fick asfalten under honom att skaka.

Det var mörkt och trångt när Jerry gled ner genom matstrupen, han kände dess väggar trycka mot varje del av hans kropp, men det var snabbt över. Han föll en kort bit när han trängde ut i magsäcken. Stanken var fruktansväd och han kunde inte andas. Luften saknade syre, överallt kände han halvsmälta likdelar och en sjö av syra brände hans fötter och ben. Väggarna pressades rytmiskt samman runt honom och han klämdes hårt mellan ett stycke lårben och en bringa som tillhört biskopens olyckliga offer. Tiden var knapp.

Han stödde sig på sin träpåle när taket ovanför honom plötsligt öppnades och en kaskad av vatten sköljde över honom. Men så snart det slutade började han känna sig för längs botten, han letade efter öppningen till tolvfingertarmen och när han fann den körde han in pålen i dess öppning så hört han kunde. Biskopen vrålade i högan sky, och ljudet var så öronbedövande att Jerry fick hålla för öronen. Han tappade balansen, föll, disorienterades och drack av biskopens magsafter.

Det brände som eld i hans strupe, han klöktes, och det sista av luften i hans lungor pressades ut. Snart föll han ner i det brännande badet och gungades med i dess vågrörelser. Biskopen sprang uppenbarligen nu. Det sista han mindes var lukten av kött och magsyra.